Ibland känns storstadstillvaron absurd. En oerhörd massa människor ihopträngda på en väldigt begränsad yta – skulle kunna bli hur mysigt som helst, om det inte vore för det att det stora flertalet av dessa människor inte direkt verkar njuta av den påtvingade samvaron på stadens mötesplatser: gator och torg, tunnelbanetåg och bussar, bibliotek och butiker, trapphus och universitetskorridorer. Helt bekväma med varandra är vi helt enkelt inte, och allt som oftast väljer vi att ignorera varandras närvaro snarare än att samtala med varandra, utbyta erfarenheter eller telefonnummer. Det är ett välobserverat fenomen att vi på bussen nästan alltid väljer att sätta oss med största möjliga avstånd till andra människor. Det händer till och med att någon tappar en vante, och att flera närvarande obeserverar detta men ingen säger något. Det händer – inte lika ofta som tur är, men likväl, det händer – att människor blir misshandlade eller våldtagna mitt på öppen gata med massvis av människor i närheten, utan att någon protesterar eller ens ringer polisen.
Vad beror detta på? Är det ren rädsla? Är det en överlevnadsstrategi som vi tar till för att ”flocken” blivit för stor för oss att hantera känslomässigt? Jag vet inte riktigt, men jag tycker inte om den här tendensen. Motrörelsen är viktig: att vi går in för att hjälpa främlingar när vi kan, säger till när någon tappar en vante, sprider mänsklig värme. Det kan ta sig uttryck på en massa olika sätt: att vi håller upp dörren för den som kommer efter oss, att vi säger hej med ett leende till busschauffören, att vi bjuder på kakor i ett gathörn eller att vi sprider sweet art i staden. Det smittar, jag lovar. Att våld föder våld är nog sant, men det är också precis lika sant att medmänsklighet föder medmänsklighet.
Det är ur sådana här resonemang som idén om Medmänskliga brev föddes. Medmänskliga brev är en sådan där grej du kan göra för att sprida lite mänsklig värme. Det är enkelt: ett handskrivet, handritat, gärna färgglatt brev med ett positivt budskap som du känner att du vill dela med dig av till dina medmänniskor. Det kan vara långt eller kort, det kan vara med eller utan text, det är du som bestämmer. Lägg i ett vanligt kuvert eller gör ett eget, skriv och/eller rita något utanpå och placera ut brevet vart som helst där du tror att någon kan hitta det och bli glad: i mataffären, på en parkbänk, på buss eller tunnelbana, på ett café, på en offentlig toalett, på ett bibliotek, i en slumpmässigt vald brevlåda, och så vidare. Gör ett eller gör många!
Mari heter jag som har hittat på spektaklet och tanken är att jag under 2010 ska sprida så många Medmänskliga brev runt om i Stockholm som jag bara orkar och hinner. Projektet startade i januari 2010. Om du vill vara med eller fråga om något så skriv till 365isthlm@gmail.com .
Här är några exempel på hur ett Medmänskligt brev kan se ut:
